Emotional
Hej!
Det har hännt mycket sedan jag skrev sisst. Jag jobbade på som vanligt första veckan av det nya året. Kvällarna och mornarna fick jag med mitt hjärta vilket var så härligt. När det började närma sig slutet av vecka 1 kände jag att jag ville ha en extra dag tillsammans med min andra hälft innan han flög tillbaka till Nya Zeeland igen. Så mina underbara kollegor jobbade för mig på tisdagen så jag kunde ha både måndagen och tisdagen med mitt hjärta, för onsdagen den 9 Januari flög han hem igen...
Det har hännt mycket sedan jag skrev sisst. Jag jobbade på som vanligt första veckan av det nya året. Kvällarna och mornarna fick jag med mitt hjärta vilket var så härligt. När det började närma sig slutet av vecka 1 kände jag att jag ville ha en extra dag tillsammans med min andra hälft innan han flög tillbaka till Nya Zeeland igen. Så mina underbara kollegor jobbade för mig på tisdagen så jag kunde ha både måndagen och tisdagen med mitt hjärta, för onsdagen den 9 Januari flög han hem igen...
Pizza-kväll en dag efter jobbet. Pizzeria Roma som ligger 10 minuters gångavstånd från där jag bor har en helt vegansk meny och jättegoda pizzor.
Mat och fika på Café St. Agnes en dag innan jobbet.
Måndagen den 7 Januari åkte vi till Torp i Uddevalla för att kolla i lite butiker. Sen åkte vi hem till mina föräldrar en sista gång för att säga hejdå och fika. Jag köpte med så vi kunde göra semlor (vegansk till mig och hjärtat såklart) så mitt hjärta fick prova det för första gången. Han gillade det. (๑ᴖ◡ᴖ๑)
Tisdagen var sista hela dagen hjärtat var i Sverige. Vi hade en lugn och mysig dag tillsammans och på kvällen avslutade vi med burgare på Göteburgare Vegan. (✿◠‿◠) Eller nästan avslutade, såklart hade vi mys sen hemma också och en sista natt tillsammans.
Onsdag morgon vaknade jag vid fem och kunde inte somna om. Jag kunde inte hålla tårarna borta när jag tänkte att detta var sista morgonen jag vaknar upp bredivd mannen jag älskar. Jag vet inte när jag får se honom nästa gång. Så jag la mig och gosade med honom medan tårarna rann. Jag lyckades nog slummra till en liten stund innan det var dags att gå upp och göra sig redo för att åka mot flygplatsen.
Har man aldrig sagt hejdå till den man älskar utan att veta när man ses nästa gång vet man inte hur ont det gör. Det är bland det värsta jag vet, som om jag ska slitas itu innifrån och knappt kan andas. Det gör så ont, jag älskar ju honom och vill bara vara med honom (tårarna rinner när jag skriver detta). Det blir inte lättare för varje gång, snarare svårare. Vi har varit tillsammans i över tre år och måste fortfarande gå igenom detta. Denna gången kunde inte äns mitt hjärta hålla tillbaka sina tårar (han brukar hålla igen och gråta när han är ensam). Men nästa gång han kommer till Sverige är det för att stanna. Vi bara hoppas att prosessen med hans visumansökan går sanbbat. Han har ju en intervju i slutet av februari så det måste ju vara ett gott tecken om allt går bra.
Efter att han har åkt har jag bara försökt ta mig igenom dag för dag. Det har ännu inte gått en dag utan att jag gråtit av saknad och längtan. Jag känner mig halv utan honom, varje gång han åker tar han en del av mig med sig. Det har hjälpt att vara tillbaka på jobbet för då får jag tänka på annat. Men så snart jag är påväg hem kommer längtan igen. I lägenheten är det någon som saknas och det är ingen som väntar på mig vid spårvagnshållplatsen...
Idag har jag varit ledig första gången sen han åkte hem. Därför åkte jag hem till Orust direkt efter jobbet igår. Jag har haft en dag hemma med både Smulan och Tuffsan (katterna) och Keyla (min hund). Mamma har varit hemma till och från, hon har haft endel ärenden under dagen. Det kännns skönt att inte behöva vara själv. Jag började dagen med att skypa med mitt hjärta. Det är andra gången vi skypar sen han landade i Nya Zeeland. Det hjälper att få se honom och kunna prata, men saknaden förvinner aldrig ändå. När vi skulle säga hejdå kom tårarna igen... Annars har dagen varit ok. Jag har varit på flera promenader med Keyla varav Tuffsan följde med på en. Sen har jag fixat och donat med lite av varje här hemma.
Imorgon ska jag jobba men är ledig på onsdag igen så jag kommer köra med bilen imorgon till och från jobbet så jag stannar hemma på Orust. Jag tror inte jag klarar en hel dag själv i lägenheten längre. Bara tanken på en hel dag själv skrämmer mig för det är när jag är själv som det känns som jag drunknar av saknad.
Detta inlägget blev inte det gladaste, men jag måste vara helt ärlig. Jag behöver få ur mig allt detta som bara trycker i bröstet. Och det är inte lätt när man hittat mannan man vill dela sitt liv med och inte kan börja leva det livet när man själv vill. Men som sagt har vi ansökt om ett visum för att han ska få flytta så prosessen är igång. Vi får bara hoppas det går snabbt! ❤
Kram på er ❤
Kommentarer
Trackback
