Sen blev det jobbigare. Jag hatar att behöva säga hejdå till den mannen jag vill leva mitt liv med. Men vår sittuation för tillfället gör ju att vi måste. Det var lika tufft den här gången och jag kämpade med tårarna. Han hade det lika tufft, han har verkligen tyckt om Sverige och kan tänka sig flytta hit. Men första steget är att jag får mitt visum godkännt och flyttar till Nya Zeeland den 8 November. Det känns bra att ha ett datum när vi vet att vi ses igen, och det är inte allt för långt borta. Vi har klarat oss så här långt så mindre än två månader till ska vi allt klara. Så länge man älskar varandra är det värt att kämpa för. ♡♡♡

 

 

 

 

 

 

 

Idag har varit tufft också. Jag har vaknat några gånger inatt och nästan börjat gråta igen. Imorse när jag gick ner till husvagnen för att hämta upp frukosten kunde jag inte hålla tårarna borta längre. Där finns alla minnen och det låg ett kort på oss mitt på bordet. Samtidigt blir jag glad av att tänka på att jag har världens mest underbaraste människa i mitt liv och att kunna se tillbaka på alla minnen får mig alltid att le. Jag saknar honom... Med honom är jag hemma, det spelar ingen roll vart i världen det är så länge jag har honom vid min sida. Därför känner jag mig aldrig helt hemma när han inte är här. Det är märkligt för detta är ju hemma på ett sätt, men ändå inte. 

 

Jag har iaf fått gjort en hel del idag; städat, tvättat, packat upp, städat undan lite i husvagnen och sorterat upp en hel del bilder och annat på datorn. Det känns skönt att ha det gjort. 

 

Nu ska jag snart börja med maten, som bli enkel "comfort food" idag: korv (som jag köpte med från Goodstore i Stockholm) och pasta.