Vi har inte hunnit göra så mycket annat än att handla och äta middag. Sen har familjen badat, men jag hoppade det idag då jag inte mått så bra.

 

 

Det har varit väldigt mycket som hänt det sista för mig. Jag träffade först Josefin som är helt underbar! Tanken på att hon är kvar på Nya Zeeland fick mig att börja fundera på att stanna längre. Men tanken var att jag skulle hem i början av maj. Både familjen Kira och Josefin tycker att det hade varit jätteroligt om jag stannar längre och jag tycker så mycket om att vara här att jag började leka med tanken. I slutet av november-början av december träffade jag sen en helt underbar person som nu är en del av mitt liv. Även detta fick mig ännu mer in på tankarna att stanna längre. Men jag saknar Sverige. Jag har alltid sagt att Sverige är mitt hem och det kommer det alltid att vara, det står jag fast vid. Men Nya Zeeland har blivit som ett andra hem för mig och tanken på att lämna allt och alla underbara personer (djur som människor) är inte lätt. Samtidigt saknar jag de svenska skogarna, klipporna, havet, älgarna, råddjuren, alla djuren och såklart alla mina vänner och familj. Jag saknar Sverige! Allt bara snurrar för mig och jag vet inte om jag vill stanna eller åka hem, det sliter mig isär. Ena stunden känns det som jag ska få panik, nästa vill jag bara kräkas och sen kommer tårarna. När jag är med min familj känns det som jag skulle vilja hoppa på planet och följa med dem hem med en gång. Men samtidigt kan jag inte lämna allt här! Jag kollade upp visum häromdagen; eftersom man bara kan få "working holiday" visum en gång skulle jag se om jag kunde förlänga det och stanna längre på det. Men personen jag pratade sa rakt ut: du kan inte få det. Hon var inte speciell trevlig så jag, Geoff och Anette har pratat om att åka och prata med någon annan för att se vad de kan göra och förklara mer. Hade jag kunnat förlänga det hade det bästa varit att stanna, tror jag... Men jag har fortfarande hemlängtan till Sverige, därför började jag fundera på om jag kanske kan åka hem och hälsa på i några veckor i maj och sen komma tillbaka hit. Men än en gång måste man kolla om det går bra enligt reglerna för visum. Allt är en ända röra och jag känner mig helt vilsen. Det är första gången i livet jag inte vet vad jag ska göra och det känns hemskt. Mycket har med visumet att göra eftersom det känns som man kan bli utslängd ur landet såfort mitt visum har gått ut, och det är inte lätt att få ett nytt eller förlänga. Magkattarren har därför gjort sig påmind igen i form av att jag blir darrig, illamåeende och yrsel. Förhoppningsvis blir det bättre igen efter några dagar med tabletter. Men jag måste fortfarande göra ett beslut om hur jag vill göra.... Som tur är har jag världens bästa person vid min sida som stöttar mig i vilket beslut jag än gör och som får mig att må bättre. Med honom känner jag mig hemma och kan släppa allt, tack för att du är du! ♡ Jag vet att min familj och mina vänner stöttar mig också i vad jag än beslutar att göra, men de är fortfarande lite på varsin sida eftersom min svenska familj vill att jag kommer till Sverige och min Nya Zeeländska familj vill att jag stannar. Vi får se hur livet löser sig denna gången, det kommer bli bra tillslut vad som än händer även om allt är väldigt jobbigt just nu. Jag vet att det kommer lösa sig!

 

 

Nu blev det ett längre inlägg än jag tänkt, men jag behövde få skriva av mig och få ut en hel del av de tankar som snurrar runt i mitt huvud. Tack alla som finns där och stöttar mig, jag älskar er!