Påvägen genom parken nu när jag slutat kom det fram två tjejer, den ena grät, som hade tappat bort sina föräldrar. Jag tog hon som grät i handen och sa att detta löser vi, så gick vi till gästservice där jag kunde lämna över dem i deras händer. Det är inte ovanligt att folk tappar bort varandra, men det brukar alltid lösa sig. Men jag blev rörd och ville nästan stanna kvar hos flickan för att se så hon kom tillrätta. Hon grät iaf mindre när jag gick så då kändes det lite bättre att gå. Den andra flickan var inte alls orolig. 

 

Nu sitter jag på bussen hem. Jag längtar efter sängen. (^ _ ^)