24-25 Februari

Hej!
Den 24 februrari kom Josefin och hämtade mig på morgonen, ♡ åkte till jobbet tidigare. Vi åkte sen tillsammans tillbaka till gården, hon var verkligen jättesnäll som kunde tänka sig att köra mig. Men väl hemma möts jag av dåliga nyheter. Vinur (som jag här på bloggen har kallat för Svans av olika anledningar) dog i måndags. Anette hittade honom i hagen, död, och det fanns inga tecken på att han haft ont eller var skadad. Kvällen innan hade de inte märkt något på honom, han hade lekt i hagen med de andra hästarna som han brukar. Kanske var det en hjärtatack eller hjärnblödning, men inget vet. 
 
Vinur är den hästen jag har tränat när jag varit här på gården. Jag började med olika hästar när jag först kom hit, men när jag och Vinur väl började sa det klick mellan oss direkt. Vi har sedan växt så mycket tillsammans och lärt oss så mycket. Han var helt fantastisk och har lärt mig massor! Det fanns ett band, en förståeelse, mellan oss som jag aldrig kännt med någon annan häst förut. Han var den som kom gåendes i hagen när jag ropade på honom. Han följde mig vart jag än gick och gav mig pussar, väldigt försiktigt. Vi var bästa vänner och jag älskade honom något enormt. Att därför få höra att han dött kom som en chock. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå det... När jag kom var han redan begravd. Det hemskaste är att jag inte äns fick säga hejdå. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Tack för den tiden jag fick med dig Vinur, även om det inte var nog. Jag hade gett allt för att få gå ut på en ridtur med dig igen, få känna din lukt och din mjuka mule när du försiktigt buffar på mig. Du har gjort ett stort avtryck i mitt hjärta och jag kommer aldrig glömma dig! Du var en speciell häst och vi förstod varandra. Jag kunde se förståelsen i dina ögon, vi hade ett band. Jag hoppas det gick fort och att du inte behövde ha ont, nu springer du på de gröna ängarna där du aldrig kommer behöva bli illa behandlad eller ha ont mer. Kanske vi ses igen!
 
 
 
Som ni förtår blev hela onsdagen hemsk. Tack Josefin för att du var här med mig! Anette hade pratat med Josefin tidigare i veckan och de hade kommit överräns om att vänta med att berätta till efter min födelsedag, vilket jag är väldigt tacksam över. Hon hade också sagt att om jag ville kunde Josefin ta med mig igen när hon åkte så kunde jag få sova hos Josefin eller ♡. Det är precis vad jag behövde, jag klarade inte av att vara här. Tanken på att Josefin skulle åka fick mig nästan att kollapsa totalt, jag klarade inte av att vara ensam. Så fort jag blev ensam kom ångesten igen, tårarna spruta och paniken var inte långt borta. Att då tänka på att behöva sitta själv inne på rummet senare på kvällen och sova själv var skrämmande. Jag hade redan haft tecken på ångest tidigare under veckan (p.g.a många andra saker som händer just nu) och detta gjorde det inte bättre. 
 
Jag åkte därför med Josefin hem på kvällen, duschade och åt hemma hos henne och pratade med både Josefin och Sara (mamman i familjen Josefin är au pair hos). Sara gav mig en försenad födelsedagspresent; Lindt choklad. Så gulligt av henne. Jag behövde verkligen den lugna kvällen tillsammans med Josefin. ♡ kom sen och hämtade mig när han slutat jobbet och jag åkte hem med honom. Jag är så glad över att jag har så fina människor runt omkring mig, jag hade aldrig klarat detta annars. Jag lät mig bli omhändetagen hela den dagen, jag kunde inte tänka klart. 
 
Det blev inte mycket sömn den natten. Jag tror jag somnade strax efter tolv men vaknade sen 04:30 och kunde inte somna om igen, tankarna bara snurrade runt... Men att ♡ låg brevid mig gjorde iaf att jag var lugn. Katterna sov också intill mig, som de brukar, vilket var skönt. Jag var inte ensam. Jag åkte sen med ♡ in till Palmerston North när han skulle jobba på torsdagen. Jag hade lite olika saker jag behövde fixa med. Så jag gick runt och fick köpt nya mediciner (jag äter bland annat b-vitaminer mot stress), ringt några samtal, bokat hotell i Tokyo och fixat med visumet. Jag fick medelande under dagen från läkaren om att provsvaren kommit och jag har lågt järnvärde så han ville att jag bokar en ny tid. Alla papprena var klara för immigrationsverket därför kunde jag göra klart det, efter först ett besök hos immigrationsverket och sen ett samtal. En ny tid till läkaren lyckades jag ringa och boka också så jag lyckades fixa med många saker under dagen, vilket kändes bra. Det tog mina tankar bort från annat....
 
Mitt på dagen hade ♡ rast så vi kunde umgås och jag slapp gå runt själv. Efter det satt jag på biblioteket resten av dagen och fixade med andra saker på datorn jag behövde få gjort. ♡ kunde sen köra mig hem till gården när han slutat. Då var jag helt slut och ångesten började komma tillbaka, jag skulle behöva vara själv igen... Ända sedan natten jag var uppe och nästan svimmade och sen kräktes på morgonen har jag varit orolig för att det ska hända igen. Min mage har inte varit ok sen dess och jag mår ofta illa när jag ska sova. Det har bara blivit värre och att Vinur dog gjorde ju inte att jag mår bättre direkt. Jag saknar honom så det värker i hela kroppen...
 
♡ satt med mig ett tag och höll om mig innan han åkte. Jag gick ut och försökte prata lite med Geoff och Anette, men det slutade med att jag gick in på rummet och bröt ihop totalt. Jag sms:ade med Josefin och lyckades samla mig något. Geoff kom in efter en stund och skulle kolla om jag var ok. Vi pratade, eftersom jag varit stressad det sista och mina järnvärden är låga kanske det inte är någon bra idé att fullfölja min sista vecka hos dem. Han sa att självklart vill de ha mig här, men är jag glad när jag är med ♡ och mår bra när jag är med honom så blir de också glada. De vill bara mitt bästa. Men det är upp till mig om jag känner att jag klarar av att jobba sista veckan. Efter han gått kändes det mycket bättre. Jag har kännt det som att ingenting jag gör är nog, samtidigt försöker jag göra så gott jag kan och jobbar på så mycket jag bara kan. Men det kändes som om det inte räckte. Därför var det skönt att höra från Geoff att han förstod. Jag pratade med Josefin och hon var redan beredd på att komma och hämta mig på lördag. Så jag beslutade att jag jobbar fram till lördag och sen flyttar jag hem till ♡. 
 
Efter jag gjort beslutet kändes det som en stor sten lämnade hela kroppen, vilket tyder på att jag gjorde rätt. Det känns dumt eftersom det bara var en vecka kvar, sen hade jag gjort mitt år. Men samtidigt är det inte värt det om jag ska fortsätta må som jag gjort, det kommer sluta med att jag går in i väggen. Geoff och Anette är själva väldigt stressade just nu vilket gjort det hela till en ond cirkel. De är stressade och jag mår dåligt för att de är stressade, försöker hjälpa dem så mycket jag kan men känner att jag inte gör nog och blir bara mer stressad och känner press på mig själv. De undrar över hur jag mår då de ser att jag pressar mig själv, vilket inte heller är bra. Därför tror jag det är bäst för alla att jag åker på lördag. De behöver inte oroa sig/tänka på mig och jag behöver inte stressa över att prestera för att hjälpa dem. 
 
 
Detta blev ett väldigt långt inlägg, med mycket personliga saker. Inget roligt att läsa kanske, men jag behövde få ur mig allt detta. Tack alla som finns där för mig och hjälper mig i stunder som nu, ni vet vilka ni är! 
 
 
Kram på er ❤
 
Follow on Bloglovin


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

  Namn:
Kom ihåg mig?

  E-postadress: (publiceras ej)

  URL/Bloggadress:


   Skriv din kommentar här så blir jag väldigt glad:

Trackback