Anzac Day

Kia Ora!
För 100 år sedan idag så landsteg Anzactrupperna i slaget vid Gallipoli under första världskriget. Det blev en kort strid då nyzeeländarna och australienarna blev "slaktade". Cirka 60 000 Australienare och 18 000 Nyzeeländare dog den dagen. Det minns man varje år genom Anzac day den 25 april, då man har minnesceremonier runt om i landet. 
 
Idag har jag varit med familjen till Apeti, den lilla byn där Caelans skola ligger, för att delta vid ceremonin. Det var många från Apeti som stred vilket gör att många som bor där idag har släktingar som dog i kriger. Därför är det en rätt stor händelse för den lilla byn. 
 
Jag tänkte berätta om allt i bilder. (^_-)
 
 
Först var det en parad med stridsvagnar och fordon.
 
 
 
Jag var tvungen att ta kort på några fina hundar som gick förbi, 
även om de inte hör till Anzac Day.
 
 
 
Efter stridsvagnarna kom en orkester som spelade säckpipa, följt av människor.
 
 
 
Alla sammlades framför en byggnad varje by brukar ha där man har högtider och annat.
Framför byggnaden hade man satt upp vita kors med namn på de som dog i kriget. 
Släktingar till de som dött gick fram och la stora blomsterkransar vid ingången.
 
 
 
Sen sköt de några skott med vapen och ett flygplan flög förbi.
 
 
 
När allt var klart ute sammlades alla inne i byggnaden, det var nästan som en aula. 
Många olika personer höll tal, några sjöng (som på bilden), vi sjöng psalmer och man bad. 
Det hela kändes lite som en gudstjänst vilket kändes konstigt eftersom alla inte är kristna.
Maorier, som ändå är urinvånare på Nya Zeeland, är inte kristna.
 
 
 
Caelans skola sjöng några sånger.
 
 
 
Efter att ha suttit och lyssnar länge var det "morning tea".
(men klockan hade redan hunnit bli långt över morning tea och var snarare lunchtid)
Det serverades kaffe, tee, wiskey till dem som ville, mackor och
de traditionella anzac biscuits som var väldigt goda och smakade som havrekakor.
 
 
 
Huset när alla "minglade" under morning teat.
 
 
 
Barnen fick åka på flaket på en av lastbilarna.
 
 

Efter detta skulle det även serverad en lunch. Men vi var trötta så vi åkte hem istället för att äta lunch. Minnesceremonin var fin, men det kändes väldigt kristet och engelskt alltihopa.
 
Många kallar Anzac Day för ett firande vilket blir helt fel betydelse. Man ska inte fira att folk har dött utan istället minnas för att något sådant hemskt aldrig ska hända igen. Man brukar även beskriva de som stred som hjältar vilket också blir fel. Det var England som sände ut australienare och nyzeeländare att strida för dem i kriget (både Nya Zeeland och Australien var engelska kollonier på den tiden) och de blev dödade så fort de steg i land. Det finns inget hjältemodigt i det, det är bara hemskt. Det bästa hade varit om de inte gjort någonting, att sända ut soldater för att kriga leder bara till mer krig och död. Ifall alla slutade sända soldater till krig skulle det inte finnas några krig överhuvudtaget. 
 
Efter hela ceremonin inne i "aulan" kändes det nästan som ett firande också. När vi var och frågade, en tjej vid pubben där lunchen hölls, vad som skulle hända härnäst sa hon att lunchen öppnade runt ett och baren var öppen så det var bara att "enjoy the day with the family". Jag tyckte bara det blev fel, visst är det mysigt och roligt att fira saker men man ska inte fira krig och att folk dör. 
 
 
Okej, slut med det tunga. Solen har skinit hela dagen så när vi kommit hem och fått mat i magen gick vi ut och började plantera ut plantor som blivit tillräckligt stora för att planteras ut. Det var bland annat mycket kålrabbi, broccoli och kål. ◕ ‿ ◕꒱  Vi har fått hem några tunnlar som fungerar som växthus som vi satt ut över de nyplanterade grönsakerna. Nu hoppas vi på att det kommer hjälpa dem att växa och skydda dem om det skulle bli frost någon natt. 
 
Nu ska jag kolla på lite olika recept med pumpor. Vi har flera riktigt stora pumpor som jag ska försöka baka något med imorgon. (^   ^)
 
Kram på er ❤
Follow on Bloglovin


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

  Namn:
Kom ihåg mig?

  E-postadress: (publiceras ej)

  URL/Bloggadress:


   Skriv din kommentar här så blir jag väldigt glad:

Trackback